Dear non-panic disorder sufferer, det finns några saker jag vill att du ska veta om mig och mitt tillstånd. Jag är inte nödvändigtvis blyg, det är inte vad panikångest är. Jag är en utåtriktad person som ofta känner mig instängd bakom en mur av rädsla. Jag blir riktigt arg ibland eftersom det känns som mitt riktiga jag är instängd bakom min ångest. Jag vill nog vara tillgiven och avspänd och roliga när som helst men du gör mig nervös. Det är inte ditt fel, det är bara människor, det är inget du gör eller gjorde. Jag kan bara bli okänsliggjord till människor genom att spendera mycket tid med dem och även då fungerar det inte. Ibland med vissa människor, fungerar det direkt. Jag vet att det jag är rädd för är inte verklig. Jag vet att hotet är en illusion och att inget ont kommer hända, men min kropp säger motsatsen. Jag försöker prata mig ur det men "fight or flight" är en av de mest grundläggande och kraftfulla instinkter i kroppen, och den lyssnar inte ibland. Jag jobbar verkligen hårt för att bekämpa min ångest. Vissa dagar börjar jag ge upp eftersom jag har kämpat så länge och det verkar inte ändra, eller jag gör framsteg och så faller allt ihop igen. Det är oundvikligt att jag blir deprimerad och kanske inte verkar vilja hjälpa mej själv. Att ha en fobi är verkligen svårt och jag lovar jag gör vad jag kan.Mycket av kampen händer liksom i mitt huvud, så även om det kanske inte verkar som att jag försöker hjälpa mig själv, så gör jag det. Jag är ofta utmattad. Om din kropp gick igenom en intensiv skräck varje dag (eller ibland, bara från tid till tid) och sedan kraschade, skulle du vara uttömd också. . Ibland får jag inte saker gjorda för att jag är så trött. Vänligen bli inte arg på mig om jag inte alltid göra allt jag ska göra-det kan vara jätte jobbigt att göra små saker som de flesta inte tänker twice about, som att gå in i en butik, springa ärenden, kanske ibland att ens lämna mitt eget hem. Mitt beteende kan verkar ganska konstigt ibland. Jag kanske tvingar någon att gå med mig till platser jag borde kunna gå till ensam eftersom jag behöver en "säker" person där. Jag kan komma ut som klängig och beroende av andra, men mitt resonemang är inte vad man kan anta-"säkra" människor är vårt ankare till att ''få vårt förstånd tillbaka''. Riktigt eller ej, antar vi att vi kan räkna med dem att hjälpa oss om vi blir rädda, och som kan göra skillnaden mellan att vi flyr från platsen eller håller ut. Jag utvecklar ''triggers'' på särskilda platser och den platsen, så oskyldigt som det kan tyckas till dig, skrämmer mig till döds. Jag vill inte känna så, det är pinsamt, men jag gör det. Hur skulle du känna om du var så otroligt livrädd på en plats eller runt en person som du vet är ofarlig i ditt hjärta? Ibland kan allt verka som det börjar gå bara bättre och bättre, men så kan jag få återfall när jag minst förväntar mej det. Jag vet inte nödvändigtvis vad orsaken är.Snälla inte gör narr av mig när jag har en panikattack, det är hemskt nog utan att du förlöjligar mig. Du skulle inte skratta om du var den vars kropp var upprörande i rädsla&complete ångest. Jag hittar inte på något, jag försöker inte använda panikattacker som en ursäkt att inte göra saker, och jag vill verkligen inte vara en belastning för dig eller påverka ditt liv negativt. Att veta att jag ibland är en pina & gör livet surt för folk bidrar bara mer elände till tillståndet. Vad jag verkligen behöver är för dig att låta mig hålla din hand eller din arm hårt ibland, och att skämta med mej och berätta bara det inte är påsant och att ja inte behöver vara rädd, även om det är den miljonte gången du har sagt det. Säg att du kommer att skydda mig och jag bara kan tro på dig, för jag vill så gärna. Jag vill vara tuff och självständig och ha kontroll, men något inom mig låter mig inte vara fri. Panikångest är nästan alltid genetiska och är kemiskt besläktade, men de är ofta utlöst av en traumatisk händelse. Innan vi inser vad som händer med oss, går de drabbade igenom en hemsk tid när man allvarligt tror att man håller på att dö, eller att något hemskt är på väg att hända en. Det är omöjligt att veta när en panikattack slår till,om inte någon/något är där för att varna en, det är det vanligtvis inte. Många av oss lever i skräck för att låta andra människor veta att vi ''freakar out'', så samtidigt som vi kan tyckas normala, i kontroll, och lugna, så kan våra insidor vara en helt annan historia. Det är ok att berätta för oss att vi tycks vara stabilare och mer säkra, vi kommer att uppskatta att du märker det.Ni ska bara veta att det kan vara en illusion, ibland är det sant, andra dagar inte. Snälla, ge oss credits för att leva med något så tufft och lyckas göra något. Snälla, stöd oss och hjälpa oss, och lyssna på oss. Vi försöker att vinna kampen, men vissa dagar vill vi bara ge upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar