Jag fick en kick inatt, en kick som sparkade mej upp ur sängen och styrde mina fingrar mot tangentbordet men jag hann inte skriva färdigt före jag låg snarkandes över datorn igen,därför gör jag det färdigt nu. Jag brukar alltid ha svårt att skriva och jag kan allvarligt spendera 6 timmar på ett inlägg som detta,men jag ska försöka få ut mina känslor nu,snabbt och spontant.
Jag vill förklara för dej varför vår relation ibland kan bli tung och jobbig och att mitt betende kan verka väldigt konstigt. Som ni är väl medvetna om, har jag Panikångest med Agorafobi och en form av OCD. Ibland är det bra, andra gånger dras jag ner käpprätt åt helvete - det senare inträffar oftare.
Det kan tyckas som om jag inte hjälper mej själv, men tro mig, jag kämpar hårdare än du någonsin kommer att veta. Jag har försökt göra mycket för att bli kvitt med min sjukdom, jag äter medicin, jag talar med läkare, jag går dit jag blir skickad av läkare, jag försöker motionera bort min ångest,jag kan sitta timme efter timme och söka hjälp på nätet,jag försöker tänka annorlunda,jag försöker visa vem som bestämmer, jag försöker stå ut, men ändå greppar Panikångesten tag om mig så hårt att jag knappt kan andas. Jag försöker att inte ge upp,snälla ge inte upp på mej.
När jag ser dina glada bilder och anteckningar om roliga saker ni gör tänker jag att "jag önskar att jag kunde vara där." Men för mej är det skrämmande att vara där. Medans vänner åker ut på galna upptåg, hoppar jag ner under alla kuddar och täcken i min säng och vägrar lämna min safe-zone, och om jag väl går ut, gör jag alltid upp en plan om hur jag ska ursäkta mej ifall jag behöver fly och hur,var och när jag ska fly. Jag blir så förbannad att behöva tänka så, det skulle du också bli.
Det som är lustigt med denna sjukdom är att imorgon kan jag kanske springa runt på stan, helt fri från ångest. Det är en mycket oförutsägbar sjukdom, men dessa stunder av normalitet är det som håller mig vid liv. Jag lovar att jag gör vad jag kan
Varenda människa på denna jord kommer uppleva ångest och neurotiska fel nångång. Men kampen mot Panikångest är som kämpa en tsunami, tornado, jordbävning, orkan och rasande eld på en och samma gång. Sinnet är en kraftfull trickster. "tänk inte på det," är en omöjlighet . Försök att inte tänka på hur du mår när du har en rasande maginfluensa. Det fungerar inte hur mycket man än önskade att det skulle.
Ja, jag gråter ofta bland folk och det finns inget mera förnedrande. Att ha en panikattack framför en grupp människor är den ultimata förnedrande upplevelsen. Så snälla, skratta inte åt mig eller bli arg på mig, det är svårt nog utan alla dom förskräckta blickarna jag många gånger fått av människor. När jag är rädd, begär jag inte mycket av dej,bara håll min hand och säg att du är här och det är ok. Jag behöver bara stöd på det sättet.
Det sista jag vill att ni ska förstå är att jag inte är "Emilia med panikångest "Jag är fortfarande Emilia. Jag är fortfarande den glada tjejen som älskar att le och göra dumma saker, jag är fortfarande tjejen som älskar livet, flickan som har drömmar för sin framtid, och flickan som älskar att bli galen och dansa på både bord&stolar, jag kan ha förlorat ett par slag med denna sjukdom men jag vägrar att förlora kriget. jag kommer att vinna, det vill jag att du ska veta. För de av er som har känt mig personligen i många år vet att jag har det i mig att kunna kicka major ass. Ge mig bara tid och en axel att luta mig mot.
xoxo på er <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar