Här har ni svar.

Folk brukar titta underligt på mej när jag berättar om min sjukdom, om mitt beteénde,mina tankar och mina känslor.

Nåt många frågar är  '' Hur kan du ha det så där,det syns ju inget,du ser ju så frisk ut ''

Ja,människor, jag ser frisk ut på utsidan men det beror ju på att jag har inget fysiskt fel, ingen fysisk sjukdom, jag är fysiskt frisk.

Jag är sjuk på insidan, det är i mitt huvud där min sjukdom är placerad, den är inte synlig för nån av er och det är i mitt huvud där striden är, där pyttelilla jag står med mitt lilla träsvärd framför Panikångesten som är uppbackad av hundra,tusen-tals stridsvagnar.

Det är svårt att försöka ta sej fram med sitt lilla träsvärd,jag kommer framåt och är så nära att få banka skiten ur Panikångesten men precis när jag ska svinga mitt svärd, avfyrar den jäveln sina raketer och skjuter mej tillbaka till början.
Som ni kanske förstår,det är ett jävligt omöjligt uppdrag att överkomma denna panikångest.
Det blir jobbigt,att ständigt falla omkull och behöva resa sej för att igen bli nerklappad.
Föreställ er själva.

Vad som är ännu jobbigare är att ni inte kan se vad som händer,eftersom ingen kan se in i mitt huvud.Ingen kan inte se dom små framsteg jag hela tiden gör och ni har svårt att se när jag än en gång blivit slagen och behöver tröst.
Det är jobbigt.

Det är jobbigt att höra att folk faktiskt tror jag är en lögnare.

Att jag hittar på allting bara för att få vara lat.

Jag vet inte sist jag varit lat, jag strider konstant med Panikångesten och den dagen jag äntligen får vara lat, du milde vad jag kommer ta vara på den dagen!

Amen.