Ajdå!

Jag önskar folk kunde se vad som pågår i mitt huvud, det är till viss mån bra att ni inte kan för mina tankar skulle troligtvis skrämma er men jag önskar ni kunde se vad som händer på insidan, inte bara tårarna på utsidan. Jag önskar ni kunde se hur mycket jag kämpar och hur stor del av min hjärna som är ockuperat av Panikångest&OCD. Jag lever i sån jävla smärta och folk verkar tro bara att det är typ en förkylning, det är det inte! Jag har dom här tankarna i mitt huvud, tankar som jag INTE kan bli av med och dom här tankarna, dom här irrationella tankarna, skrämmer mej mer än nånting annat på hela jorden. Att vara tvungen att gå runt med dessa tankar varje jävla dag är så utmattande och smärtan är outhärdlig.Jag önskar att jag för en dag kunde gå utan skräcken och all ångest och få en liten glimt av hur ljuvligt livet egentligen är.

Missuppfatta mej inte nu, jag menar inte att jag inte vet vad glädje är. Tro mej, Emilia är en så glad tjej som älskar att le,skratta och vara snäll mot alla och hon har världens bästa människor runt henne som hon aldrig i hela sitt liv skulle byta mot nånting annat men Panikångesten&OCD tar över henne,förvandlar hela henne till ett monster. Dom slår henne,sparkar henne,stryper henne,spottar på henne v-a-r-j-e dag och hon är hjälplös.