My heart is under arrest again but I'll break loose.

Jag har inte nämnt nånting hur jag egentligen mår nu efter allt jag varit igenom under dom senaste månaderna.

Jag antar många trodde jag skulle vara frisk och kry när jag kom tillbakas från sjukhuset, att det skulle gå lika snabbt som en blindtarmsoperation, man åker in, man ligger inne, man kommer ut och poof! så är allt bra igen.

Jag har väl inte varit så ärlig kan jag erkänna, jag har sagt att jag mår mycket bättre och det är absolut sant, men jag har fortfarande jävligt jobbigt varje dag. 

Jag har jobbigt med folk omkring mig som tycker det är okej att pressa sjuka människor.

Jag har det jobbigt med att försöka balansera på det tunna repet mot frihet, ett litet snett steg och jag faller ner till ruta ett och ska försöka än en gång ta mig upp.

Jag har jobbigt med allt.

Jag var så jävla dum och lät panikångest ta över mig.  Jag bara låg i sängen och lät helvete ta ett allt hårdare tag om mig för var dag som gick. Jag var så rädd, så jävla rädd. Jag var rädd att se ut genom mitt fönster, jag var rädd för att öppna min dörr, jag var rädd för allt. Jag låg dag in och dag ut i sängen och när jag väl hade samlat mod att stiga upp och ta mig ut runt kvarteret, drabbades jag av sån stress,panik och ångest att jag snart igen låg i sängen och grät av rädsla.

Jag hoppas att ingen gör samma misstag som jag, att låta nåt så onödigt styra ens varje steg. Jag kommer vara fast många år ännu, jag kommer behöva träna massvis och dagligen på att göra saker som en gång var bus enkla för mig men som panikångesten tog från mig och jag kommer ännu många gånger säga jag ger upp men jag vet att jag klarar av ett till sned steg, när man varit ner i gropen några gånger känner man till alla knep och vet precis hur man ska ta sig upp.