emilia

Hej alla läsare här har ni mej igen, sittandes med ångesten som skakar ända ut i tånaglarna.

Jag hatar det.

Jag vill vara normal som du.

Det börjar med adrenalinet som suger i sig all energi från min kropp och väntar på att få skjuta ut allt på värsta tänkbara stund och lämna mig gråtandes och förstörd, detta brukar ju förstås inkludera hundratals människor som vittnar mig bli nedslagen av panikångesten så förödmjukad är väl även ett ord man kan använda i den situation.

Jag har alltid problem att skilja på vad som är verkligt och overkligt under en panikattack så jag kommer springa, jag kommer fly. Det är ett icke-existerande hot, det förstår jag men känslan och adrenalinet är precis som om det hände på riktigt.

Jag har kommit en bra bit på vägen och jag ska längre men jag blir lätt utbränd så snälla låt mig vila.

Försök inte tala om för mig hur jag ska glömma allting, det kommer jag aldrig göra, låt mig istället veta att du finns där för mig och att jag kan vara trygg i ditt sällskap.

Jag lovar att snart är allt över och om du fortfarande finns kvar för mig, kommer jag älska dig för alltid.