Goodbye graceful.

Tänkte ta en stund för att skriva på bloggen. Har (för) mycket tankar i huvudet som bara snurrar runt i en sån fart att jag hinner inte med. Ångest. Ångest över allt. Ångest över alla. Jag vill prata ut men jag får aldrig ut orden. Stämbanden rivs sönder till små, små bitar och min mun blir torrare än sahara-öknen. Mina känslor slipper inte mera ut ur munnen, dom rör sig ner mot armarna och ut i fingrarna. Rita och skriva musik är en jävligt billig medicin!

Detta år har varit det värsta år jag varit med om. Jag blir illamående av att titta tillbaka på vad jag har gjort. Jag har lämnat ett kaos efter mig, likt förödelsen efter en stor storm.

Jag vill skylla allt på panikångesten men jag kan inte. Jag kunde ha kämpat emot men jag var inte stark nog att få in ett bra slag mot det stora monstret.

Jag vet ärligen inte var jag sitter idag. Hur långt på frisk-termometern jag har kommit och om jag änns har nått den än.

Jag vill helst bara rymma från mina tankar. Jag vill kunna göra allt som du gör. Jag vill inte att vänskap ska förstöras bara för att jag är rädd. Livrädd faktiskt. Jag vill vara jag men nånting låter mig inte vara ifred. Nånting jagar mig dag och natt. Hoppar på mig och slår mig. Stryper, misshandlar. Spottar på mig, svär åt mig och lämnar mig tills jag saktat stiger upp och försöker putsa av mig.  Men förstås, då kommer monstret igen och samma sak upprepas.

Jag är så jävla spänd. Jag är på helspänd hela tiden. När kommer den sista striden och vem vinner? Jag är så rädd att jag inte kommer segra. Jag är stark, jag är förbannat stark & med min viljestyrka kan jag göra precis vad jag vill men kommer det ändå räcka till i slutändan? 

Det är jag mot en hel jävla armé.

Hur fan kommer detta sluta egentligen?