Blablabla.

Gosh, jag är en taskig bloggare. Jag har tusen saker jag vill säga men jag är rädd. Jag är rädd för allting. Jag mår urdåligt. Jag ljuger gång på gång för mig själv och mina nära att jag mår toppen. 

Nej, jag mår inte toppen. Jag lider. Men jag klarar mig. Jag vet att jag klarar mig. Jag vet ju vad depression är, det är ju trots allt nånting som jag stöter på rätt ofta. Kanske för ofta? Jag får aldrig vara lycklig på riktigt. Jag är tydligen en dålig människa. Det känns som att varje gång jag ler, kommer oturen och suddar ut allting och jag blir grå och ful. Jag vill inte verka otacksam, jag är så otroligt tacksam för allt jag har och allt jag får men

varför får jag aldrig ha en bra dag?

Jag har kämpat mer än någonsin förr, jag förtjänar fan att må bra!

När kommer dagen när all oro försvinner? När ska jag kunna vara med i livet?

Alla hoppar hit och dit över världen och jag sitter bara fast. Fast på samma ställe. Varför slipper jag inte undan detta? 

Jag är så rädd att jag ska ge upp. Jag jagas av panik monstret varje sekund och ångesten regnar ner på mig. Jag har inte varit ångest fri på 6 år. 6 år! Varje vecka, varje dag, varje timme. Jag blir så förbannad. Jag vill inte mera. Jag vill att du ska dö, ångest! Jag hatar dig mer än nånting annat på hela jorden.

Jag hatar denna bild. Den är tagen några dagar före jag åkte till sjukhuset. Jag mår illa av att se den. Det ända jag minns var den jävla ångesten, det är det ända jag ser i denna bild.