Idag är en sån dag som kan jämföras med dagen före jag åkte in på sjukhuset.
Ångest, ångest och ångest.
Jag skakar, jag mår illa.
Jag vill inte vara med mera. Jag vill dra mig ur den här jävla leken men jag sitter fast. Jag slipper inte bort. Jag slipper aldrig bort. Jag blir knäsvag, jag faller. Mitt hjärta kommer snart ut ur min bröstkorg och jag har ingen kontroll. Det känns som mina lungor slutat fungera och jag får ingen luft. Min kropp värker och jag blir så trött.
Jag vill inte vara med mera. Jag vill dra mig ur den här jävla leken men jag sitter fast. Jag slipper inte bort. Jag slipper aldrig bort. Jag blir knäsvag, jag faller. Mitt hjärta kommer snart ut ur min bröstkorg och jag har ingen kontroll. Det känns som mina lungor slutat fungera och jag får ingen luft. Min kropp värker och jag blir så trött.
Jag är trött på allt. Jag är trött på dig, ångest. Du har förstört mitt liv, mig och min kropp.
Jag är trött på mig själv. Varför kan jag inte kämpa bättre? Varför blev det så här?
Imorgon står Sverige och 13 timmar i en buss på schemat... på mitt jävla schema.
Jag är så rädd och jag vet fan inte vad jag ska göra. Panikångesten kedjar fast mig vid min säng. Jag vill med, jag vill kämpa, jag vill visa hur stark jag är men jag är fast. Hur ska jag slippa undan detta strypgrepp som panikångesten håller fast mig i?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar