Vet inte vad jag ska skriva, en bomb av alla möjliga känslor har exploderat inuti mig. Har haft en underbar vecka i Sverige med världens bästa klass.
Det har varit världens jobbigaste vecka också.
Jag har verkligen tagit ett stort steg och med stora steg kommer en väldans ångest och stress.
Min kropp värker och jag är utmattad men jag är även så jävla stolt. För ett år sen var jag så sjuk, jag var säker på att jag var förlorad och att jag aldrig mera skulle få leva som en normal ungdom. Jag slapp knappt utanför min dörr utan att bryta ihop. Jag bara skrek på allt & alla. Varje morgon började tankarna snurra i huvudet och jag slapp aldrig undan. Jag blev mobbad av min sjukdom. Den slog mig, den skrek, den gav mig hemska panikattacker och jag var helt hjälplös. Jag ville ha ihjäl mig själv. Jag ville dö.
Men nu är jag här, och fy fan vad jag är stark.
Ingen kan förstå hur hårt jag slog panikångesten den här veckan. Jag kan knappt förstå det själv.
Jag vill aldrig ge upp. Jag vill slå ihjäl panikångesten och jag vet jag kommer vinna. Jag är ingen förlorare och jag ger inte upp. Aldrig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar