emilia

Det här är någonting jag har skrivit som jag kan visa mina läkare och psykologer men jag tänkte dela med mig det även på bloggen eftersom det är för mig ett hjälpmedel också att få skriva ut.

Brevet är mycket längre på riktigt men jag har valt att inte dela med mig av det för om jag ska vara ärlig, är det väldigt brutalt, hemskt och kan såra människor och jag vill inte göra någon ledsen.

Jag skriver detta brev för att jag är på botten.

Jag skriver detta brev för jag kan inte ser er in i ögonen och berätta sanningen.

Jag skriver detta brev för jag har ingen kontroll mera.

Jag skriver för jag inte kan prata.

Jag skriver för det gör så jävla ont hela tiden.

Min kropp är i den värsta smärtan jag någonsin känt.

Jag skriver för jag vill ni ska se mina symptom.

Ni har ingen aning om vad som pågår här inne men i detta brev välkomnar jag er in i mitt huvud.

Jag är inte så glad som ni tror.

Det är en mask jag lägger på mig varje dag för att inte oroa folk.

På riktigt är jag djupt deprimerad, irriterad, ledsen, ensam.

Varje dag. Deprimerad. Ledsen. Väldigt ensam.

Ensam för ingen kan se mitt riktiga jag.

Jag har ingen aning om var Emilia är mera.

Jag vet inte vem jag är men det är inte Emilia.

Jag, Emilia, har blivit gömd långt borta och ingen kommer någonsin hitta mej.

Jag styr inte mig själv längre, jag är styrd av mina monster.

Mina monster gör mig till den värsta människan på jorden.

Ångest, panik, förbannad, arg, ledsen.

Min kropp är aggressiv. Den slår, den skriker, den skadar sig själv.

Det är inte jag. Jag vill inte skada mig själv. Jag vill inte slåss. Jag är aldrig arg, jag skriker aldrig. Det är monstret som ni ser gång på gång. Det är monstret som är arg, som skriker, som slåss.

Jag skadar mig själv, jag slår väggar tills fingrarna är sneda och blåa. Jag slår mig själv. Jag låter andra slå mig. Jag gör allt för att skada mig själv men det är inte jag som styr. Det är monstret och jag har ingen makt. Jag behöver hjälp. Snälla hjälp!

Jag har häftiga humör svängningar. Jag är glad och skrattar nu, efter 2 timmar står jag i duschen och skär upp handlederna. Jag vet inte varför. Det bara blir så. Jag blir plötsligt så ledsen för ingenting.

Jag kan få för mig att mina vänner kommer lämna mig och det gör mig så ledsen att jag kan ligga timtals och gråta, även fast ingen har sagt någonting om att lämna mig. Mina vänner finns alltid där för mig men jag tror aldrig på det.

Jag förstår inte varför någon vill vara med mig när inte änns jag vill vara med mig själv.

Jag står inte ut. Jag har kämpat så länge och så hårt men ingenting blir bättre.

Förlåt för att jag är hemsk. Jag vill inte vara på detta vis men jag kan inte kontrollera mig själv.

Jag har en hemsk sjukdom som gör mig till någon jag inte är.

Mitt liv handlar bara om höga toppar och djupa dalar.

Min ångest är den starkaste makt jag någonsin sett. Den äger mig.

Vissa dagar är bra, vissa dagar är jag den mest sociala, gladaste, flickan du kommer träffa. Det du ser då är en liten glimt av Emilia. 

Andra dagar kan jag inte änns dra bort täcket från min kropp. Jag gråter vid tanken av att behöva träffa folk, att behöva prata med någon får mig att skaka av rädsla och att änns behöva möta mina föräldrar gör mig helt i panik. Jag är så rädd för precis allting och jag har aldrig en aning om varför.

Jag är ett stort jävla frågetecken.

Det går upp och ner, aldrig rakt. I mitt humör finns ingen rak linje. Det är bäst, sämst, bäst, sämst. Så där ser min dag ut oftast. Jag mår bra, jag vill dö, jag mår bra, jag vill dö.

Resten är privat.